Baktaktande

Jag träffade en sådan inspirerande människa igår. En sådan där som jag skulle önska att jag var, iaf mer av om inte helt, men aldrig skulle orka med i längden. Sprakande av idéer, färggnistrig, öppen för varje skiftning i luften. Frågetecknen man hade kring personen var huruvida det var arbete för områdets skull eller för sin egen och svaret var att de två var tätt omslingrade.

Sprakande kreativitet är en tveksam sak. Eller tveeggad. Och beundransvärd. För de som har den, kan den lika gärna utgöra korset på ryggen när den blir ett måste och för den som står utan kan man ibland nästan inte andas på grund av sin egen bisarra tråkighet. Samtidigt som man måste le lite överseende åt den ständigt uppeggade, med näsan i de egna affärerna upptagna megakreatören som aldrig släpper tanken på att vara u.n.i.k.

Min kreativitet går mest i baktakt.

En stor del av min ovilja mot Kreatören drivs självklart av en god dos avund, medan en annan del faktiskt bara inte orkar med självgodheten. Den där pompösa uppfattningen om den egna förträffligheten. Pretentioner.

Och så beundransvärt. Tänk att våga tycka att det man gör är så jävla bra att man bara måste visa upp det för andra. Att känna att det är värt någonting. Som mamma gjorde. Det ska jag göra någon gång.