Ute klafsar ett lejon
Idag är jag melankolisk. Långt, så långt ifrån mitt vanliga, bubbliga jag. Sagt med ett snett halv-leende. Boken jag läser, Bitterfittan (Maria Sveland) gör sitt med mitt humör med igenkänningen på helflagg. Det funkar inte att läsa dylik litt när man är nedstämd, det skapar hjärntroll, mina vänner. Den där förbannade svettiga osten på mackorna, den dammiga heltäckningsmattan i brunt och orange, de där jävla tillkämpat klaustrofobiska skogsutflykterna med Mulle. De är här, allihopa. Men det är så jävla bra. Jag vill inte vara medveten, jag vill inte behöva inse att jo, du är lika rädd som Sara, du är inte alls mer jämställd, mer krävande, mer lyckad.
Jag skulle kunna säga något om att jag önskar att jag var som alla Facebook-vännerna från förr, med ordet "vänner" skrivet kursivt, inom parentes, då allt skulle vara lättare om man inte brydde sig, men givetvis inser jag det förruttnat egocentriska i ett dylikt uttalande, så jag låter förstås bli.
Nej, det blir ingen konsert ikväll. Mitt sinnelag lämpar sig inte för utomhusaktiviteter. Jag längtar efter norrländsk vinter igen. Som så ofta i detta humör.
