Apropå SVT2s gitarrkväll

Vem är vem?

Meatloaf eller Yngwie?

Baksmälla botas bäst med film

Något säger mig att detta är en film som kommer att ses och så småningom införskaffas till vårt hushåll. Michael Bay är ju något av en husgud och jag var ett löjligt litet serie-fan när jag var liten så jag kommer förmodligen att uppskatta den här filmen lika mycket som den första Transformers-filmen.

Förutom Transformers så vill jag även se Baksmällan och Burn after reading, som jag itne har lyckats se ännu.

Baksmällan vore för övrigt ett lämpligt sällskap idag. Jag är bakis som en bäver. Men det var det värt. Gårkvällen var en tripp down nostalgia lane i mycket celebert sällskap med mina bästa tjejer lilla fashio och popjunkien. Det är helt fånigt så fina de är.

The Wave

Vaaaaarför jobbar jag inte på ett så kreativt företag som Google? I detta nu sitter jag och tittar på en developer's preview av Googles kommande produkt Google Wave, och den är revolutionerande. Demon är 1:20 lång, men jag lovar att det är värt att titta på den. Däremot är jag säker på att vi, på mitt teknikfientliga företag, aldrig kommer att använda denna. Det är väl baksidan med ett så ambitiöst projekt som the Wave - det är så mycket att mindre tekniskt intresserade individer kan bli avskräckta vid rena åsynen av den.

Det är e-mail, instant messaging, stavkontroll som du aldrig sett den, sökmotor, bloggverktyg, kommentarsfönster, enkätverktyg, Twitterklient och allt på en och samma gång. OCH det är open source. Snärta iväg och titta nu ungar.

Via Walter Naeslund.

Nu är det sommar

Blekansikte som jag är så innebär det att jag egentligen inte är så fascinerad av sol och värme. Kan jag placera mig bekvämt i skuggan så gör jag gärna det. Men imorse gick det bara inte att hålla sig. Breakfast @ balkongen.

Det känns på något sätt trovärdigt ändå

Baktaktande

Jag träffade en sådan inspirerande människa igår. En sådan där som jag skulle önska att jag var, iaf mer av om inte helt, men aldrig skulle orka med i längden. Sprakande av idéer, färggnistrig, öppen för varje skiftning i luften. Frågetecknen man hade kring personen var huruvida det var arbete för områdets skull eller för sin egen och svaret var att de två var tätt omslingrade.

Sprakande kreativitet är en tveksam sak. Eller tveeggad. Och beundransvärd. För de som har den, kan den lika gärna utgöra korset på ryggen när den blir ett måste och för den som står utan kan man ibland nästan inte andas på grund av sin egen bisarra tråkighet. Samtidigt som man måste le lite överseende åt den ständigt uppeggade, med näsan i de egna affärerna upptagna megakreatören som aldrig släpper tanken på att vara u.n.i.k.

Min kreativitet går mest i baktakt.

En stor del av min ovilja mot Kreatören drivs självklart av en god dos avund, medan en annan del faktiskt bara inte orkar med självgodheten. Den där pompösa uppfattningen om den egna förträffligheten. Pretentioner.

Och så beundransvärt. Tänk att våga tycka att det man gör är så jävla bra att man bara måste visa upp det för andra. Att känna att det är värt någonting. Som mamma gjorde. Det ska jag göra någon gång.

Läskoma

Äntligen - har jag tagit mig igenom hela min Google Reader. 796 poster är lästa och antecknade eller förkastade. Mest förkastade. Några delades, andra stjärnmarkerades. Men fasen, vad skräp det skrivs överallt.

Som att nu detta bloggmästerverk kommer att gå till historien för sitt intresseväckande innehåll. Halleluja!

Konsumtion i lågkonjunktur

Äntligen har jag tagit mig i kragen och beställt det där bordet som jag har gått och spinkat på i flera år. Breeze av Monica Förster, svart med våg. Och vad jag längtar efter att flytta. Det kan inte gå en timma utan att jag tänker att "ååh, vad skönt det ska bli när vi har flyttat" och "ååh, när vi har flyttat, då ska vi [insert valfritt verb här]".

Det känns i övrigt märkligt att höra talas om att tecknen på konjunkturskifte syns fler och fler; minskade varsel, hemtagna storordrar inom industrin etc., när det aldrig har känts att det har varit en lågkonjunktur. Min ekonomi har aldrig blomstrat så mycket som den gjort förra året och i år. Det som möjligen känns mer nära en lågkonjunktur är att möjligheten till neddragningar på jobbet är något större än förut, but still - finns väldigt många som kommer att ryka innan jag gör det. Av flera olika skäl.

Det är helt omöjligt att vi skulle se en vändning redan till hösten. Med tanke på hur högkonjunkturen spelade denna gång skulle det förvåna mig om den situation vi är inne i nu skulle följa det sedvanliga mönstret. Min gissning är en snabb hicka uppåt, initierad av ökade orderingångar inom industrin och försiktig optimism på personalområdet, nog för att bara göra fallet ännu större. Kraa kraa. Olycka.

Danssjukan

Idag vill jag inte göra någonting förutom att dansa till Bat for lashes. Darn that Reblo till att smittas.

Nu är det mindre än två månader kvar till flytt. Längt längt. Men hu för att behöva packa de där bedrövliga kartongerna igen. Det är alldeles för kort tid sedan sist. Tänk om man skulle låta flyttfirman sköta packningen också... Hmm... Ekonomiskt sinnade M skulle få spel. Jag får backa på den. Eller helt enkelt inte säga något. "Har du hunnit packa ännu?" "Ehrm, jaaaa då. Oh ja." Det är ett alternativ. Hehe...

Familjen

All things considered så går livet fortsatt vidare och det är bara att grabba tag i dörrhandtagen om man inte ska halka av. Balans tycks vara svårt att uppnå men att pivotera på toppen av balansbrädan fungerar än så länge.

Form us with Love har lämnat av sin Cord lamp i mitt vardagsrum, det nybesiktade. Som en lamppost, hanterad av lykttändare, pryder den sin plats. I mitt öra viskade den dock att den vill ha sirligt sällskap i form av Jamie Hayons familj. Men Jamies familj horar inte för någon billig penning så de får sällskapa med sig själva.

Avslut

Så hade man då sagt upp den lilla fristaden i sjöstaden. Det känns vemodigt, men också väldigt skönt. Snart är vi två i vårt inte så lilla hus i den där fina, gamla stadsdelen. Snart, snart, snart är det dags för oss att flytta.

Det är synd om Pär Ström

Pär Ström skriver på Newsmill om det manshatande samhälle som vi lever i. Han lyfter fram saker som är problematiska, och faktiska, men han drar slutsatser som är helt uppåt väggarna. Och det är väl problemet med all sådan retorik - om du överdriver så långt att himlen blir grön så tappar du all trovärdighet. Det hade han kunnat tänka på, om han nu ville åstadkomma något med sin text. Då funkar inte riktigt slutsatser som dessa:

Många höga jurister har påpekat att kvinnor döms till mildare straff än män
för samma brott. Undermedvetet försöker man hitta ursäkter som urskuldar de kvinnliga brottslingarna.

Regelverket på området gynnar på flera sätt kvinnor mot män, och därtill
kommer matriarkala attityder inom socialtjänsten. Ett snabbt utslungat
ord om ”övergrepp” från mammans sida räcker ofta för att hon ska säkra enskild vårdnad för sig själv. Mamman har vetorätt mot att pappan ska få halva barnbidraget, även vid gemensam vårdnad. När mammor kidnappar och gömmer barn som de inte har vårdnaden om får de ofta stöd från kvinnojourer och media, och rättsväsendet tar ofta lätt på saken.

Hjälporganisationen Action Aid annonserar efter personer som vill vara fadder till en flicka i tredje världen – obs flicka. Pojkarna kan tydligen gärna svälta ihjäl.

Media älskar att skriva så att bilden av problem för kvinnor förstoras upp – exempelvis förekommer ordet ”kvinnomord” 3.619 gånger i Sesams artikeldatabas medan ordet ”mansmord” förekommer två (2) gånger, trots att mer än dubbelt så många män som kvinnor blir mördade.

För att bara ta några exempel. Tolkar man (eller snarare bara läser rakt upp och ner) Pär Ström så råder en gigantisk konspiration mot män och ingen ser det. Förutom Pär Ström. Som det givetvis är extra synd om eftersom han, trots alla sina företräden, inte får föreläsa eftersom man istället ständigt vill ha en kvinnlig föreläsare.

Om man bara hade läst de sista två styckena i Ströms krönika hade nog ingen reagerat, så det effektsökeri och promotande av den egna personen, vilket kanske skulle kunna leda till att Pär får fler föreläsningar istället för de ständigt privilegierade kvinnorna, blir tämligen förståeligt.

Ytligheter

Det är inte lätt det här, men man måste göra sitt bästa. Nu är det bara vi kvar och framtiden ticker hela tiden iväg.

Jag planerar för framtiden, med små steg. Tapeter, till exempel. Stora, gröna monstera-blad i sammetsfloss på guldbeige grund till väggar i vardagsrum och matsal. I kombination med guldbeigemetallicklädda väggar och svart, geografiskt mönster. 999 för de mönstrade och 300 för den omönstrade tapeten. Problemet är att det skulle gå loss på ca 11 000 spänn för vardagsrum och matsal. I bara tapeter. Det låter som att det måste finnas en plan B. Jag får fundera på det.

Och ja just ja. Ytligheter är tillbaka. Det gick visst inte längre i tidningsbranschen.

Det är en stor sak att spendera flera miljoner

Finns det något värre än att gå på lägenhetsvisning och träffa folk man känner? Man står där och blir lite darrig och tafflig och fan ska man hälsa eller så inte för man vill ju inte göra sig ovän men alltså fatta att om du försöker ta "min" lägenhet så kommer du att få fett med spö.

Jag tror att jag har blivit kär. Inte bara i min käre snubbe, utan även i en lägenhet. I huvudet listar jag pro's & con's men den första listan blir hela tiden vansinnigt längre än den andra. Läget, plus. Ljuset, plus. Planlösningen, fett plus. Golvmaterialen, plus. Köket, svagt plus. Balkong, plus. Storleken, superplus. Minus får köket, pga att det är lite litet, det ena sovrummet för att det finns en konstig dörr i det som måste bankas igen, ytskikten, för att de måste göras om samt den horribla kärringen next doors som verkligen bara skulle lägga sig i och berätta heeeela tiden. Och ett jäkligt stort minus för att det var ungefär en miljard människor på visningen. Damn'it! Det är vår lägga. Inte er.

Men den där grejen med att spendera flera miljoner på något som man har sett i typ en halvtimma... den är stor. Det känns som att man står och stampar och bara vill iväg och få det här avklarat så att man kan sätta igång. Inte stå och vänta på banken, på andra som vill ha en del av kakan (eller snarare - hela kakan) och inte på något annat. Det är stora grejer helt enkelt. Och jag är inte så tålmodig. Tur att pojkvännen har mer av den varan...

LG X110

En av mina kompisar med utländsk flickvän förevisade den sistnämndas mini-mini-dator, vilken hon använde som parlör, för mig när vi sågs senast och jag föll som en fura. Hennes variant var inte större än en pocketbok och till synes helt utan ansträngning förvarade hon den i sin lilla chica handväska.

Riktigt så små datorer har jag inte sett i Sverige ännu, men jag hittade LG's tävlande i klassen, och den verkar intressant på min ära.

Den är svart, blank, pytteliten, väger knappt något (1,1 kg) och rymmer 160gb. Dessutom inbyggd webb-kamera. Metallskalet föreställer jag mig ska ge mer av en BMW-känsla än Peugot-plast. Vill man ha det inbyggda 3G-modemet i turbo-variant blir godsaken en tusenlapp dyrare än den utan modem men har man dongel sedan tidigare föreställer jag mig att man lika gärna kan använda den.