Fredagsunderhållning för debila förortsbor

Snart är sagan om min söndagsunderhållning all, för jo, det blir så när man bor i förorten. Då kollar man på Ensam mamma söker och förfasas över det där 40-åringa russinet som jagar 22-årigt lammkött. Då gnider man skadeglatt de små svettiga händerna mot varandra i smyg när Mongo-mulle från Meckarboda får åka hem med en klump i halsen till tonerna av Regn hos mig efter att ha blivit veckans offerlamm på mammornas styckbord.

Då är det tur att det finns back-up i form av ny, högkvalitativ underhållning. Prankmonkey recenserar elegant SOS Gute som, med Prankster-mått mätt, verkar vara helt i klass med den vettlösa svenne-spya som är precis vad som behövs för att hålla förortsborna (undertecknad inräknat) i schack på helgerna. Sweet. Tack för tipset.

Söderspotting

Det är något bekant över henne när hon kommer in. Något i intensiteten som avslöjar henne . Och sonen är söt som socker. Sedan rullar Figge in på caféet. Och jag smyger som en stalker.

Den stora resan

All den där upprördheten som var, innan serien startade. Jag vet inte hur det egentligen var med betalningen till Himbafolket, och om Eyeworks verkligen betalade dem en näve glaspärlor ungefär (vilket stinker om det var så). Men upprördheten kan inte finnas kvar längre. Inte med all den respekt som visats värdfolket. Inte med den finkänslighet som man får kika in i deras vardag. Så som jag skulle ha velat vara med. Vara där och lära mig hur ett helt annat perspektiv på livet får min egen vardag att te sig annorlunda. Hur omtanke och nyfikenhet kan förändra.

Överhuvudtaget är en av de finaste sakerna man kan göra att lära sig förstå någon annan.

Vår vardag är mer teknologisk, den här är mer social, säger Birgitta i näst sista avsnittet. Och det känns lite som att jag eller vi missar en del av vårt liv som det hade kunnat vara. Det kollektiva ansvaret har försvunnit en aning. Vi är alldeles för mycket bara inne i oss själva, i vårt eget. För lite omtanke om alla andra.



Men den där Morafamiljen alltså... De är fanimig bara för mycket. Böla över att man har ihjäl en gris som tecken på respekt och som mat. Ursäkta mig, men då ska ni inte äta några andra djur hemma i Sverige heller. Mjäkiga jävlar.

Själv bölar jag för att de är så jäkla fina mot varandra. Mjäkiga jävel.

Vad betyder din vikt för dig?

Reblo och Bea listar sina dieter. Jag har ju dessvärre amnesi och kommer inte ihåg vad jag åt till frukost ens, men jag tror inte att jag någonsin har kört någon diet på fullt allvar, förutom för två år sedan när jag blev guldmedlem i Viktväktarna. Och säkert något annat försök när jag var i slutet av tonåren och var tillsammans med djävulen själv. Djävulen, som kunde komma med kommentarer såsom: "Nej vadå? Alltså jag menar inte att du är fet, bara att man kan se dina celluliter i den där kjolen". Jojo, fucker.

Någon gång i lågstadiet gick man till sjuksyrran på skolan i syfte att kontrollera om allt stämde, någon slags rutin-check up antar jag. Hörsel, syn, längd, vikt, shit like that. Jag minns (min senilitet till trots) att vår skinntorra syster spottade på kristallkulan och siade att jag skulle väga runt 54 kg när jag blev vuxen, varpå jag minns att jag tyckte det lät som en elefantvikt. Det visade sig emellertid att hon hade tämligen rätt, den gamla skatan. Nuförtiden väger jag mestadels 54 kg plus minus ett par kilo. Mitt all time high ligger på 60,5 och som minst har jag vägt 48.

Det lustiga med vikt är att oavsett vilken vikt jag än har haft, och det diffar ju då alltså på 12,5 kilo, vilket är att betrakta som tämligen mycket, så har jag aldrig någonsin upplevt mig själv som smal. Däremot tror jag, om jag skulle väga 48 kg idag, att jag skulle göra det. Jag upplever mig som smal redan vid 54. Men det är som att man är inprogrammerad på att tycka att man väger för mycket, oavsett hur lite man än väger. För i ärlighetens namn - en vikt på 55, vilket jag väger idag, och ett BMI på 21 är definitivt inte fetma.

Det skulle vara enormt skönt att låta vikten och formen vara en icke-fråga. Att det fanns andra saker som upptog ens sinne, men inte just mat, träning och utseende. Det skulle vara skönt att lägga min tid på annat. Mitt bokprojekt, tex. Men det är det inte idag, en icke-fråga alltså. Jag undrar hur mycket tid man lägger på att fundera, planera och modifiera sin vikt under, säg en månad? Vad tror du?

Apropå SVT2s gitarrkväll

Vem är vem?

Meatloaf eller Yngwie?

The Wave

Vaaaaarför jobbar jag inte på ett så kreativt företag som Google? I detta nu sitter jag och tittar på en developer's preview av Googles kommande produkt Google Wave, och den är revolutionerande. Demon är 1:20 lång, men jag lovar att det är värt att titta på den. Däremot är jag säker på att vi, på mitt teknikfientliga företag, aldrig kommer att använda denna. Det är väl baksidan med ett så ambitiöst projekt som the Wave - det är så mycket att mindre tekniskt intresserade individer kan bli avskräckta vid rena åsynen av den.

Det är e-mail, instant messaging, stavkontroll som du aldrig sett den, sökmotor, bloggverktyg, kommentarsfönster, enkätverktyg, Twitterklient och allt på en och samma gång. OCH det är open source. Snärta iväg och titta nu ungar.

Via Walter Naeslund.

Nu är det sommar

Blekansikte som jag är så innebär det att jag egentligen inte är så fascinerad av sol och värme. Kan jag placera mig bekvämt i skuggan så gör jag gärna det. Men imorse gick det bara inte att hålla sig. Breakfast @ balkongen.

Det känns på något sätt trovärdigt ändå

Baktaktande

Jag träffade en sådan inspirerande människa igår. En sådan där som jag skulle önska att jag var, iaf mer av om inte helt, men aldrig skulle orka med i längden. Sprakande av idéer, färggnistrig, öppen för varje skiftning i luften. Frågetecknen man hade kring personen var huruvida det var arbete för områdets skull eller för sin egen och svaret var att de två var tätt omslingrade.

Sprakande kreativitet är en tveksam sak. Eller tveeggad. Och beundransvärd. För de som har den, kan den lika gärna utgöra korset på ryggen när den blir ett måste och för den som står utan kan man ibland nästan inte andas på grund av sin egen bisarra tråkighet. Samtidigt som man måste le lite överseende åt den ständigt uppeggade, med näsan i de egna affärerna upptagna megakreatören som aldrig släpper tanken på att vara u.n.i.k.

Min kreativitet går mest i baktakt.

En stor del av min ovilja mot Kreatören drivs självklart av en god dos avund, medan en annan del faktiskt bara inte orkar med självgodheten. Den där pompösa uppfattningen om den egna förträffligheten. Pretentioner.

Och så beundransvärt. Tänk att våga tycka att det man gör är så jävla bra att man bara måste visa upp det för andra. Att känna att det är värt någonting. Som mamma gjorde. Det ska jag göra någon gång.

Läskoma

Äntligen - har jag tagit mig igenom hela min Google Reader. 796 poster är lästa och antecknade eller förkastade. Mest förkastade. Några delades, andra stjärnmarkerades. Men fasen, vad skräp det skrivs överallt.

Som att nu detta bloggmästerverk kommer att gå till historien för sitt intresseväckande innehåll. Halleluja!

Konsumtion i lågkonjunktur

Äntligen har jag tagit mig i kragen och beställt det där bordet som jag har gått och spinkat på i flera år. Breeze av Monica Förster, svart med våg. Och vad jag längtar efter att flytta. Det kan inte gå en timma utan att jag tänker att "ååh, vad skönt det ska bli när vi har flyttat" och "ååh, när vi har flyttat, då ska vi [insert valfritt verb här]".

Det känns i övrigt märkligt att höra talas om att tecknen på konjunkturskifte syns fler och fler; minskade varsel, hemtagna storordrar inom industrin etc., när det aldrig har känts att det har varit en lågkonjunktur. Min ekonomi har aldrig blomstrat så mycket som den gjort förra året och i år. Det som möjligen känns mer nära en lågkonjunktur är att möjligheten till neddragningar på jobbet är något större än förut, but still - finns väldigt många som kommer att ryka innan jag gör det. Av flera olika skäl.

Det är helt omöjligt att vi skulle se en vändning redan till hösten. Med tanke på hur högkonjunkturen spelade denna gång skulle det förvåna mig om den situation vi är inne i nu skulle följa det sedvanliga mönstret. Min gissning är en snabb hicka uppåt, initierad av ökade orderingångar inom industrin och försiktig optimism på personalområdet, nog för att bara göra fallet ännu större. Kraa kraa. Olycka.

Familjen

All things considered så går livet fortsatt vidare och det är bara att grabba tag i dörrhandtagen om man inte ska halka av. Balans tycks vara svårt att uppnå men att pivotera på toppen av balansbrädan fungerar än så länge.

Form us with Love har lämnat av sin Cord lamp i mitt vardagsrum, det nybesiktade. Som en lamppost, hanterad av lykttändare, pryder den sin plats. I mitt öra viskade den dock att den vill ha sirligt sällskap i form av Jamie Hayons familj. Men Jamies familj horar inte för någon billig penning så de får sällskapa med sig själva.

Det är synd om Pär Ström

Pär Ström skriver på Newsmill om det manshatande samhälle som vi lever i. Han lyfter fram saker som är problematiska, och faktiska, men han drar slutsatser som är helt uppåt väggarna. Och det är väl problemet med all sådan retorik - om du överdriver så långt att himlen blir grön så tappar du all trovärdighet. Det hade han kunnat tänka på, om han nu ville åstadkomma något med sin text. Då funkar inte riktigt slutsatser som dessa:

Många höga jurister har påpekat att kvinnor döms till mildare straff än män
för samma brott. Undermedvetet försöker man hitta ursäkter som urskuldar de kvinnliga brottslingarna.

Regelverket på området gynnar på flera sätt kvinnor mot män, och därtill
kommer matriarkala attityder inom socialtjänsten. Ett snabbt utslungat
ord om ”övergrepp” från mammans sida räcker ofta för att hon ska säkra enskild vårdnad för sig själv. Mamman har vetorätt mot att pappan ska få halva barnbidraget, även vid gemensam vårdnad. När mammor kidnappar och gömmer barn som de inte har vårdnaden om får de ofta stöd från kvinnojourer och media, och rättsväsendet tar ofta lätt på saken.

Hjälporganisationen Action Aid annonserar efter personer som vill vara fadder till en flicka i tredje världen – obs flicka. Pojkarna kan tydligen gärna svälta ihjäl.

Media älskar att skriva så att bilden av problem för kvinnor förstoras upp – exempelvis förekommer ordet ”kvinnomord” 3.619 gånger i Sesams artikeldatabas medan ordet ”mansmord” förekommer två (2) gånger, trots att mer än dubbelt så många män som kvinnor blir mördade.

För att bara ta några exempel. Tolkar man (eller snarare bara läser rakt upp och ner) Pär Ström så råder en gigantisk konspiration mot män och ingen ser det. Förutom Pär Ström. Som det givetvis är extra synd om eftersom han, trots alla sina företräden, inte får föreläsa eftersom man istället ständigt vill ha en kvinnlig föreläsare.

Om man bara hade läst de sista två styckena i Ströms krönika hade nog ingen reagerat, så det effektsökeri och promotande av den egna personen, vilket kanske skulle kunna leda till att Pär får fler föreläsningar istället för de ständigt privilegierade kvinnorna, blir tämligen förståeligt.

Ytligheter

Det är inte lätt det här, men man måste göra sitt bästa. Nu är det bara vi kvar och framtiden ticker hela tiden iväg.

Jag planerar för framtiden, med små steg. Tapeter, till exempel. Stora, gröna monstera-blad i sammetsfloss på guldbeige grund till väggar i vardagsrum och matsal. I kombination med guldbeigemetallicklädda väggar och svart, geografiskt mönster. 999 för de mönstrade och 300 för den omönstrade tapeten. Problemet är att det skulle gå loss på ca 11 000 spänn för vardagsrum och matsal. I bara tapeter. Det låter som att det måste finnas en plan B. Jag får fundera på det.

Och ja just ja. Ytligheter är tillbaka. Det gick visst inte längre i tidningsbranschen.

LG X110

En av mina kompisar med utländsk flickvän förevisade den sistnämndas mini-mini-dator, vilken hon använde som parlör, för mig när vi sågs senast och jag föll som en fura. Hennes variant var inte större än en pocketbok och till synes helt utan ansträngning förvarade hon den i sin lilla chica handväska.

Riktigt så små datorer har jag inte sett i Sverige ännu, men jag hittade LG's tävlande i klassen, och den verkar intressant på min ära.

Den är svart, blank, pytteliten, väger knappt något (1,1 kg) och rymmer 160gb. Dessutom inbyggd webb-kamera. Metallskalet föreställer jag mig ska ge mer av en BMW-känsla än Peugot-plast. Vill man ha det inbyggda 3G-modemet i turbo-variant blir godsaken en tusenlapp dyrare än den utan modem men har man dongel sedan tidigare föreställer jag mig att man lika gärna kan använda den.